mypastmyfuturemylife

I alla vinklar du försöker se åt, höra en viskning eller bara hitta en ny utväg..
Finns det alltid ett "jag klarar det inte", - varför inte jag ska klara det.. Allt ska bli bra, jag är stark.


Just nu vet jag inte vad jag känner.. Det är som om min själ alltid går i varv, som dalar.. Den snurrar, går upp och ner..
Ibland tackar jag livet eller, sanningen är den att jag alltid tackar livet.. Livet har givit mig mycket, inte alltid posetivt..´
Men alltid nya utmaningar som den vill att jag ska klara av, livet vet att jag kommer klara av och resultatet utav alla dessa utmaningar är att jag är och kommer bli en mycket starkare människa..

Men ibland är det otroligt svårt.. Det är mörker, tårar, osäkerhet, komplex, kallhet, saknad, stress, tomhet, ensamhet, smärta.. - Så mycket smärta.
'
Smärtan och ensamheten är nog det värsta.. Förut älskade jag att vara ensam, men det finns skillnad på ensamhet..
Det ena är ensam i tex. "ensam hemma", men sen ensamheten i själen, tomheten.. Som om alla har övergivit än, samtidigt som att man vet att ex. mamma bara är ett telefonsamtal bort.. Men det handlar inte om personer, det handlar mer om att kännslorna har övergivit själen, som om ingenting vill kämpa för sig själv, för mig.
Väldigt svårt att förklara mitt svarta hål jag har.

Mitt djup
mitt hopp
min längtan
min förtvivlan

...