tid & måsten..
När livet stannar en för att försöka finna ett ord som man kan tillita sig på..
Inte bara finna en känsla som man sedan växer ett liv från.
Styrka och hopp behövs alltid.. Men också kärlek, och när kärleken finns redan men kanske inte är besvarad hur ska man då finna syret att gå vidare, om det är den första gången du såg förälskesen i din synkrets.
Det är lustigt med kärlek, så många människor på denna jord.. Men bara ett viss antal som du verkligen kan känna sambörlighet med.
Att dragningskraften kan bli så enorm att du inget annat kan än fokusera än på den som du håller kär.
Vänner omkring dig ber dig att rycka up dig själv, "sluta tänka på honom" - lättare sagt än gjort.
Allt annat som kretsar runt om dig rycks ner som ett andetag som ber dig att leta efter ett nytt syre.
Du frågar dig varför, efter allt som du varit med om. Allt skit som varit en del utav dig, som fortfarande är en del utav dig.. Bara vill fortsätta rycka i dig.
Låt kärleken bevaras istället för att lägga mig på is, det är inget spel.
Mina känslor är inte gjorda utav stål, dom är sköra. Så sköt om dom, ta hand om dom.
Vi lever ett liv som kan ta slut när som helst, ingen tid att skita ner det, för att sedan spotta, trycka ner och efter det kanske förbättra.
Borde jag vänta med att leva, eller lever vi nu?
